Skidorientering fungerar ungefär som “vanlig” orientering, men man åker skidor i stället för att springa. Vanligen kör man på preparerade banor eller på snöbelagda skogsvägar. De flesta banor läggs upp så att det finns flera vägval längs banan, där man kan välja mellan olika spår.
Skidorientering godkändes redan 1949 som olympisk gren, men ännu har ingen OS-arrangör tagit upp den på programmet. Ända fram till 2011 var skidorienteringen organiserad i Svenska Skidförbundet, men har nu flyttats till Svenska Orienteringsförbundet.
Vid tävlingar får man en karta med skidspår inritade. Det finns olika symboler för breda spår, smala spår och mycket smala spår. Orienteraren väljer spår lite efter sin åkteknik. Breda spår ger möjlighet till skating, men ger oftast längre väg fram till kontrollen. Eftersom det kan finnas spår som är anlagda av andra än tävlingsarrangörerna måste man ha full koll på var på kartan man befinner sig så att man inte väljer fel spår.
Jämfört med vanlig orientering är själva orienteringsmomentet inte lika starkt i skidorientering, men bra kunskaper i att läsa karta och kompass är utan tvekan en fördel. Man måste hela tiden veta var på kartan man befinner sig, och där man på sommaren kan se bäckar, skogsvägar, diken osv. ser man ju på vintern bara ett vitt snötäcke.