Orientering i Sverige, liksom i Norden i övrigt, har sitt ursprung i det militära behovet av att kunna finna sin väg. Genom att kompassen blev allmänt tillgänglig efter första världskriget så expanderade sporten kraftigt. Det finns i dag ca 500 klubbar för orientering runt om i landet. Nästan alla klubbar är medlemmar i Svenska Orienteringsförbundet.
Under de senaste decennierna har det också uppstått gymnasier med orienteringsinriktning, vilket nog kan ses som ett tecken på en etablerad sport. Det finns i dagsläget ett dussintal sådana gymnasier.
En starkt bidragande faktor för sportens framgång i Sverige är allemansrätten. Vid större tävlingar måste arrangören visserligen ha markägarens tillstånd, men för den egna träningen eller den mindre klubbtävlingen är det ju fritt fram. En annan faktor är säkerligen att svenskar generellt är mycket naturintresserade, och även utan orientering gärna vistas i skog och mark, t.ex. för att plocka svamp.
Ännu har sporten inte kunnat slå igenom som ”publiksport”. Ett skäl är förstås att det inte är särskilt TV-mässigt. Alla tävlande är ju ute på olika platser i skogen och syns inte. Man har heller inte lyckats få med sporten i OS-sammanhang, men där spelar det säkert in att sporten fortfarande är okänd i många länder.