Orientering innebär att med enbart karta och kompass ta sig fram till ett antal kontrollpunkter, som finns utmärka på kartan. Kontrollerna skall besökas i tur och ordning, och för att visa att man varit på platsen gör man en registrering t.ex. genom att stämpla ett kort. På stora tävlingar används elektronisk registrering. Kontrollen är vanligen utmärkt med en röd-vit skärm.
Sättet att ta sig runt varierar. Den vanligaste formen är till fots, dvs. man springer mellan kontrollerna, men det finns även andra former som skidorientering, cykelorientering och bilorientering. Dessa orienteringsformer är väldigt lika den vanliga orienteringen. De går ut på samma sak – att ta sig fram till olika kontrollpunkter – men man tar sig fram på olika sätt. Skidorienteringen skiljer sig dessutom på så sätt att den utövas under vinterförhållanden. Det finns även så kallad nattorientering, som går ut på att orientera i mörker.
Orientering är en relativt stor sport i Norden, men inte så utbredd i övriga Europa. Ett huvudskäl är att vi i Norden kan utnyttja allemansrätten, som inte finns överallt i övriga Europa, kanske undantaget Schweiz. Det gör att orienterare i Norden kan öva fritt i skog och mark. Förutom nöjet att orientera blir man också duktig på att verkligen förstå och utnyttja karta och kompass.